Först nu känns det på riktigt. Först nu bor jag på Gotland. Jag bor inte i Nässjö och inte i Borlänge och inte i Falun. Min busshållsplats är bara lite grus på sidan av en väg som går längs med tusen och tusen åkrar. På väg till hållplatsen går jag förbi två hus och ett stort vallmofält. Busschauffören är snäll med ljusgrått vilt hår och stor mage. Jag har inget bibliotekskort än, det måste jag fixa. Och packa upp ordentligt. Och rensa i lådor. Och skriva brev. Jag är så dålig på att komma igång med brev. Jag vill ha brevpapper med smultron eller körsbär på. Fast helst av allt skulle jag vilja slippa skriva brev i huvudtaget. Jag vill ha allihopa på en stor rutig filt på en kulle i en park. Vi skulle lyssna på gamla blandband med teckningar och pärlor på och dricka folköl från willys och spela fotboll och äta nötter och fnissa och trilla ihop i små högar överallt.

Igår var det kalas på skolan, sista riktiga, stora kalaset. Och idag hade vi avsyning av rummen. Det är urplockat nu, nerpackat. pang, bom, bara sådär. Jag vill inte.
Jag och Lova satt och diskuterade vilken bamsekaraktär man var mest lik. Lova har förlikat sig med tanken på att hon är Teddy, den gula. Jag kanske är Brum, men jag vet inte riktigt. Wikipedia har den bästa bamselistan. Undrar vem som har suttit och skrivit den, charmigt.